Ännu en helg har passerat alldeles för fort. Men roligheter har jag iallafall hunnit med, och det är ju bra. Igår sov vi några tjejor hemma hos Maria i deras nya hus, och vi hade roligt långt in på natten. Nicky ringde också ett tag medan melodifestivalen var, och det var trevligt. Himla söt dialekt, faktist. Men nu sitter jag och funderar över en sak. Varför håller folk på och ser ner på sig själva? Varför säga att man är ful? Man blir ju inte något vackrare av att säga det.. Varför försöker man inte istället att tänka "jag är vacker, och jag duger"? Man ska inte kasta bort flera år av sitt liv och sitta och tycka synd om sig själv. Verkligen inte sin ungdom heller! Den kommer aldrig tillbaka.
Jag har accepterat att jag inre är inte den vackraste i världen, men jag är definitivt inte den fulaste. Jag kan se mig själv i en spegel utan att hitta saker att klaga på, och jag kan vara stolt över mig själv utan att känna mig egoistisk, för ibland måste man faktist få tycka att man är bra.
Testa att stå framför en spegel och säg till dig själv "jag är bra. jag är helt perfekt precis som jag är, och ingen ska få ändra på det". Det gör susen, som musen.
Jag sitter ofta och funderar över saker för mig själv. Om någon skulle skriva ner alla mina tankar skulle det bli mer än 100 biblar, lätt. Det är så grymt mycket saker som kretsar runtom mitt liv just nu. Gymnasieval, skolan, pojkar, vänner, vem jag är, världen och så himla mycket mer. Det går inte att räkna upp allt.
Att finna vem man verkligen är ska visst vara riktigt svårt i den värld vi ungdomar lever i nu. Hela tiden har vi det dära grupptrycket som lurar bakom varje hörn vart vi än går. Det är en konst att kunna strunta i blickarna. Bara slänga det i papperskorgen och känna segern. jag tror faktist att jag har lyckats..
Puuss! :)