Man känner sig rätt så frånvarande sen när man tillslut tvingar sig själv att stänga igen boken. Man har ingen aning om vad klockan är, eller vart alla andra i huset är. Tor hade tydligen kommit hit och mamma&han hade visst tittat på film i rummet precis utan för mitt rum. Trots att jag hade dörren öppen och allt har jag inte märkt av ett minsta ljud av att någon faktist lever.
Det är faktist ganska underbart att låta sig svepa med i historien i boken och bara glömma bort sin egen verklighet ibland. Inte för att jag har så mycket att klaga över, men det är skönt endå. Tänk om man hade sin egna Edward. Eller åtminstonde sin egen vampyr. Fick man chansen att spela Bella så hade man ju inte tvekat en sekund. Nejnej.
För några veckor sedan gjorde jag något test på nån hemsida (finns en länk på nån av mina bilder på bdb) och enligt den var jag visst mest lik Bella faktist av dom det handlar om i Twilight (Cullens, Angela, Jessica, Charlie, Jacob osv..). Jag kan nog hålla med om att jag liknar henne på några vis. Dels för att jag är så himla klumpig av mig. Också för att jag har en förmåga att dra med mig otur ibland. Sen får man ju inte glömma bort det att jag gärna plågar mig själv för att andra ska må bättre. Åh, Edward. varför valde du inte mig? (a)
Nä. Nu ska vi inte ha någon förälskelse i en vampyr, som i verkligheten inte existrerar. Det är ju egentligen ingen mer än Robert Pattison. Men visst får man önska iallafall?
Puss! :>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar